Krönikabild

När får jag vara en jävla bitch?

Jag var på en Halloweenfest i helgen hos en tjej jag jobbade med i somras. Jag kände ingen där och hennes hus låg en bit bort från min hemstad.

Precis som i de flesta situationer där man inte känner någon tog jag en stund åt att presentera mig för alla och hitta gemensamma intressen som fick igång konversationerna.

”Är du också härifrån?” frågar en kille, klädd till soldat. Jag skakar på huvudet.

Vi kör några dricklekar och jag går ut till köket för att ta ett glas vatten. Soldaten är där och vi börjar småprata om studier. Jag kommer inte ihåg hans namn, men han berättar att han är troende kristen. Vi pratar om religion innan vi kör beerpong med vodka. Soldaten insisterar på att peka ut mig varenda gång han kastar – uppmanar mig att vara den som dricker om han skulle träffa.

Jag skrattar, tänker att det bara är vänskapligt och accepterar det. Han träffar bara en gång och jag halsar drycken. När spelet är över kommer han fram och pratar med mig, frågar om jag inte vill ha mer att dricka. Jag tackar nej, går iväg till köket igen. Han går förbi och jag känner hur han tar på min rumpa. Ett misstag, tänker jag, och förutsätter att han bara råkade röra mig när han skulle förbi det trånga utrymmet.

Men jag börjar känna mig lite obekväm.

Så jag håller mig till tjejerna på festen, skriver till min pojkvän att jag inte är så bekväm på festen längre. Jag smsar pappa och ber honom hämta mig om två timmar. Sedan fortsätter jag prata med någons lillasyster som råkat hamna på festen.

Vi snackar om våra pojkvänner och tatueringar – och jag berättar om min tatuering vid troskanten. Soldaten dyker upp och säger att han inte tror mig. Att han vill att jag följer med upp till rummet och ”bevisar” att jag faktiskt har en tatuering där.

”Nej” svarar jag och tittar demonstrativt bort. Jag förstår ju nu – han är intresserad.

Han ställer sig bredvid mig, lägger en arm runt mina axlar och håller sitt ansikte fem centimeter från mitt. Jag tar upp vattenpipan, lutar mig undan och försöker fortsätta konversationen med lillasystern. Han slutar inte.

Till slut tar jag bort hans arm från mig. Han går iväg med en kompis och när de kommer tillbaka frågar hans vän lite nonchalant vad jag gör när jag inte pluggar. Är jag med min kille? Ja. Så jag har en kille? Ja.

Så måste plötsligt soldaten åka hem. Han pratar inte med mig mer den kvällen och när jag åker hem funderar jag på när jag egentligen borde sagt till. Borde jag berättat om min kille när jag kom in genom dörren? Skulle jag skämtat att min pojkvän blir orolig när jag dricker för mycket under beerpong? Skulle jag bett honom dra åt helvete när han tog på min rumpa eller skulle jag sagt ”jag har en pojkvän” när han bad mig visa min tatuering? Skulle jag riskerat att vara otrevlig mot någon som inte alls menade att ragga på mig och bli kallad fitta?

När får man, som kvinna, egentligen vara en jävla bitch? När får man sätta ner foten?

Jag tänker på första gången jag var ute, precis fyllt 18, och en kille tog på mig mot min vilja. Jag sa nej tre gånger och bad honom lämna mig ifred. Han fortsatte. Jag knäade honom. Han kallade mig för en subba.

Eller nu i våras när en främling kom fram på dansgolvet, sa till mina vänner att han skulle ”låna” mig och ryckte tag i mina handleder. Han slet mig över dansgolvet och tryckte mig mot väggen undertiden jag desperat försökte vrida loss mina händer och få mina vänners uppmärksamhet. Han sa att jag var en fitta mot honom.

Eller när jag småpratade med en främling utanför klubben, och när jag skulle gå därifrån slog han mig på rumpan och frågade om jag ”inte ville knulla”. När jag gick hem den natten försökte han följa efter mig, tills jag mötte upp min kompis. Då kallade han mig bitch.

Det är ingen engångsföreteelse och varje gång det sker åker jag hem med blandade känslor. Jag blir glad över att jag inte blivit utsatt för något värre, ledsen över att människorna på festen nu kanske tror att jag är en galen subba. Arg över att min kväll blivit förstörd. Trött på att det aldrig går att ha en utekväll där någon inte raggar på en.

Så snälla, berätta för mig: när får jag säga ifrån? När fan får jag vara en jävla bitch?