Krönikabild

Mobilberoende? Jag? Nej då.

Det är inte ovanligt att man hör termen ”mobilberoende” i medierna. Den yngre generationen tappar kontrollen över användningen, och mobilen blir den ständiga följeslagaren överallt. På lektioner, på bussen, på lunchen, på klubben…

Det känns på gränsen till löjligt, att inte kunna leva utan sin mobil. Jag har vuxit upp utan näsan tryckt mot en upplyst skärm och kan med säkerhet säga att jag inte är mobilberoende. Trots allt, så använder jag den bara för saker som måste göras: kolla när bussen går, läsa mail, skicka meddelanden på Facebook, scrolla på Instagram och andra viktiga vardagsaktiviteter.

Min första smartphone fick jag i sjuan och sen dess har de kommit och gått. Aldrig har jag ens sett skymten av mobilberoende, tills det att min nuvarande mobil gick sönder. Den skulle få spendera två veckor på service men jag hade ju min gamla trotjänare, iphone 3, att tillgå. Så det skulle inte vara någon fara. Tills jag upptäckte att det inte gick att uppdatera operativsystemet till den senaste versionen, eller använda dem flesta appar. Jag var helt plötsligt utestängd från Instagram. Facebook tog flera minuter att ladda och smileys var det bara att säga adjö till. Inte heller gick det att ladda ner appen med jobbschemat eller att använda Google drive.

Jag kände mig snudd på naken utan den vanliga uppkopplingen till omvärlden. Det var kusligt nära panikkänsla att inte veta vad kompisarna skulle lägga upp på Instagram ikväll. Eller att behöva vänta i någon minut för att dubbelkolla i vilken sal föreläsningen skulle vara.

Men det gick trots allt. I en vecka levde jag utan den ständiga närvaron, utan möjligheten att ständigt göra mig sedd eller hörd och utan de konstanta ropen på uppmärksamhet som hörs varje gång Facebook plingar till. Det gick bättre och bättre och till slut var det på snudd till skönt att inte behöva känna att mobilen skulle finnas precis bredvid. Trots det längtade jag till att kunna hämta ut den vanliga mobilen och få tillbaka verkligheten.

Det må vara löjligt, men mobilberoendet håller kanske ändå att smyga sig på. Det går inte att förneka att mobilen ligger precis här bredvid datorn samtidigt som jag skriver denna krönika. Dock tänker jag inte checka in mig själv på rehab riktigt än. Så länge mobilen kan användas för att underlätta vardagen kommer den att få stanna i min, till en viss hälsosam gräns.