Klart man tar chansen att ha praktik utomlands

Jag åkte till Etiopien för att ha min praktik utomlands. Det skulle visa sig vara en av de bästa lärdomarna i livet hittills. 10 veckors arbete på en annan kontinent bidrar ju tveklöst till både reflektion och eftertanke.

”Praktiken ger en mer konkret förberedelse för arbetslivet än vad teorin i utbildningen kan erbjuda. Att ta den möjligheten kommer öka era chanser att få jobb och kunna konkurrera mot de studenter som inte haft praktik alls”. Så lät det när vi fick informationen om praktikplatser, och jag tänkte direkt ”Wow, vilken möjlighet” och ansökte om att få ha min praktik i Etiopien. 6 månader senare var det klart, jag skulle spendera 10 veckor i Etiopien på en organisation som arbetar för barns och kvinnors rättigheter och faktiskt få bidra till förändring i världen. Jag fick beskedet 16 dagar efter att jag kommit hem från min utlandstermin i Chicago och var redo att ladda om till ett nytt äventyr.

Efter vad som kändes som ingen tid alls, men som i själva verket var en sommar och två snabba kurser i skolan, satt vi på flygplatsen med destination Addis Ababa. Efter ett par korta veckor hemma som spenderades med att ta reda på vaccinationer, bli pålästa om landet och dess situation, hyra ut lägenheten, fixa försäkring och att gå genom en visumprocess som visade sig inte vara alltför enkel, var vi på väg.

Helt plötsligt befann vi oss på plats i Etiopien. Efter en 6 timmar lång bussresa genom oroliga områden med konflikter kom vi till slut fram till Hawassa, som skulle bli vårt hem i 10 veckor. Självklart var kontrasterna påtagliga redan när vi anlände. Min termin i USA våren 2017 var starkt influerad av hetsiga rasdiskussioner i samband med att deras nya president tillsattes. Skillnaden på USA och Etiopien var att den här gången var jag som vit inte längre i majoritet. Trots att min handledare hela tiden påpekade att ”We are a very light people here in Ethiopia, not white, but very very light”, så har jag aldrig känt mig så vit som just där. Istället var jag den som var ”exotisk” (i brist på bättre ord) och blev på vägen till jobbet ofta smekt på armarna av främmande människor eller förföljd på grund av att vi som ensamma kvinnor gick till jobbet utan sällskap av en man. Även om dessa upplevelser ofta var obehagliga kan jag nu i efterhand relatera det till hur minoriteter i Sverige måste känna sig; extra utsatta enbart baserat på deras hudfärg eller bakgrund.

Den största fördelen med att ha en praktik utomlands är att befinna sig i ett sammanhang utanför sitt vanliga och bekväma. Att sätta sig in i en ny kultur eller ett nytt samhälle skapar en förståelse för de som investerar i ett liv där. Att komma utifrån och se hur de bygger upp sitt samhälle ökar förståelsen för varför det ses som en vinst att flickorna i Etiopien blir tilldelade mensskydd. För det är inte hållbart att missa en vecka i skolan varje gång de har mens. Eller varför det ses som en vinst när en skola i de rurala områdena utanför Hawassa får toaletter (dry-pit latrines). Detta för att minska riskerna att bli våldtagen medan man hukar sig i buskarna för att kissa. Kontrasterna mellan problemen i Sverige, där lärare prioriterar arbetsplatser efter huruvida eleverna har varsina Ipads för att kunna bedriva sin undervisning, blir väldigt stora när man har sett en verklighet helt olik från den i Sverige.

Det är lätt att beskriva situationen och våra upplevelser utifrån hur mycket fattigdom som finns där, eller hur mycket bekvämligheter som saknas. Men genom att göra det glömmer man lätt hur mycket framsteg som görs i och med varje projekt som hålls och hur glada och hoppfulla befolkningen är om framtiden. Något som är viktigt att komma ihåg är att organisationerna i länder dit vi skickar bistånd har bättre koll på hur man förvaltar de medel de får, och det är en väldigt stor chans för oss att komma ner och se hur man arbetar rent praktiskt utifrån den teorin vi läser om. Att ha praktik i en kultur så olika den i Sverige är berikande på så många sätt, och inte minst skapar det en uppskattning för de saker vi tar för givet i Sverige.

 

Beatrice Ruderfors