Krönikabild

Jag skriver inte med mitt kön

”Ska inte du vara med de andra tjejerna och hoppa hopprep”, sa gubben som var inhoppare för vår ordinarie lärare.

”Nej, jag vill hellre vara med och spela basket och innebandy. Det är roligare”, svarade jag.

”Jahaja, du är en sådan som man på min tid kallade lesba alltså”.

Jag var sju-åtta år när jag fick höra detta. Jag tror inte ens att jag då visste vad som menades med ordet ”lesba”. Det jag visste var att jag älskade att idrotta. Jag längtade till idrottslektionerna och vi spelade innebandy, basket och fotboll om vart annat på rasterna. Om jag minns rätt var jag den enda tjejen som var med, men vi var för små för att ens tänka på det faktumet då. Jag testade på ishockey, judo och handboll med olika föreningar. Men det var fotbollen som jag föll stenhårt för. Trots det var jag med på alla tävlingar omkring skolidrotter man kunde tänka sig. Skolsim, skolinnebandy, skolhandboll…

När jag sedan växte upp var det just sportsidorna som jag skummade igen på morgnarna. Det är också den faktorn som gjort att det är just skrivande i kombination med sport som jag älskar. Men allt oftare blir jag påmind om att jag är en minoritet på grund av mitt kön.

Jag är så trött på att bli kritiserad eller bli påmind om att jag är en tjej som skriver om sport. Jag är så trött på att se andra kvinnliga sportskribenter bli kritiserade eller dömda utifrån könet. Vad jag vet så skriver inte jag utifrån vad som sitter mellan benen på mig, utan just utifrån mina erfarenheter. Om jag skriver en dålig text eller har uppfattat en match ”fel”, då är det på grund av mitt kön. Om en kille där emot gör samma sak. Då är det fasen inte hans kön det är fel på.

Lika irriterad blir jag i sociala sammanhang där man kan sitta och diskutera fotboll med killar som aldrig rört en boll i hela deras liv. Visst, de kanske följer Premier League maniskt – men de är värdelösa på att utöva sporten själva och har egentligen ingen förståelse för sporten i sig. Trots det lyssnar sällskapet noggrant på denna killes analys. Men på grund av att jag är tjej så är inte min analys lika relevant. Och om någon inte håller med mig kommer automatiskt ”men lilla gumman” tonen fram.

Och nu jublar alla extremfeminister över denna krönika och hojtar. ”Det är männens fel”. Men nej, det är fasen allas fel. Bara för några veckor sedan läste jag en jobbannons för Veckorevyn. Där sökte de kvinnliga skribenter som såklart skulle uppehålla den kvinnlighet som tidningen genomsyrar. Den de sökte skulle vara intresserad av smink, skönhet och kläder som såklart alla tjejer är intresserade av. Varför vill de egentligen inte att en sportig tjej ska få synas i deras superkvinnliga tidning? Jag menar, det finns ju hur många tjejer som helst som utövar olika idrotter i Sverige, och de får inte ta plats någonstans. Måste jag alltså vända mig till just killtidningar för att få ta del av det jag älskar mest av allt i livet? Det hade varit skönt om det fanns något forum där jag inte alltid ska behöva känna mig som det svarta fåret. Någonstans där varken min sexuella läggning eller mitt kön har något med mina intressen att göra.