Bloggbild

Tänj din hjärna!

Hej!

Johanna Linder heter jag och tog min examen från Högskolan för Lärande och Kommunikation 2006. Jag gick en utbildning till medielärare, som tyvärr inte finns kvar idag. Många av mina gamla kursare är gymnasielärare idag, men själv har jag faktiskt inte jobbat som lärare en enda dag i mitt liv. Istället gör jag tusen andra saker. Under större delen av min karriär har jag jobbat som journalist, och det gör jag till viss del fortfarande. Varannan vecka är jag programledare för “Karlavagnen” i P4, ett rikssänt program dit lyssnarna får ringa in med sina tankar, berättelser och åsiker. Men, resten av min tid ägnar jag numera nästan uteslutande åt Österängens Konsthall, där jag är verksamhetsledare på halvtid.

Marcus Appelberg, Nina Hemmingsson och jag på vernissage

Österängens Konsthall startades i oktober 2015 och är en plats för människor och konst. Utöver att vi visar svensk och internationell samtidskonst har vi språkkaféer för nyanlända, barnverkstäder, föreläsningar och olika events.

Just nu pågår en utställningen “Skogen, djuren, människorna och jag” med en av Sveriges främsta serietecknare, Nina Hemmingsson. Har du inte kommit hit och tittat än kan jag verkligen rekommendera ett besök!

Själv är jag dock betydligt längre fram i huvudet just nu. Vi planerar våra utställningar ett år i förväg och igår hade jag besök av Åsa Cederqvist, som kommer att visa sina videoverk här i höst.

Jag tror att alla människor behöver konst och kultur, oavsett vilka vi är eller vad vi jobbar med. Konsten vrider och vänder på begreppen och förutspår ofta trender och tendenser i samhället, långt innan någon annan gjort det.

Så det är mitt råd till dig som pluggar just nu: Tänj din hjärna! Ta in intryck från många olika håll!

Att vara stolt över sitt okända yrke

Mitt namn är Maysae och jag är STOLT biomedicinsk analytiker. Idag är ordet stolt väldigt viktigt och den stoltheten har fötts av att man för varje dag inser vilket viktigt jobb man gör och vilken viktig pusselbit vårt arbete är i dagens moderna och förhoppningsvis mer personcentrerade vård. Jag gick min utbildning biomedicinsk laboratorievetenskap på hälsohögskolan i Jönköping och examinerades 2003. Jag visste väl inte riktigt vad det var jag sökte till.

Jag gick det naturvetenskapliga programmet och gillade kemi, biologi och biomedicin och så tyckte jag det var roligt att labba. Man kan tro att jag angav dessa sökord och fick den utbildningen som val. Måste erkänna att namnet lät häftigt och jag tänkte då att det lät i alla fall avancerat. Men att det var så avancerat fanns inte ens på min karta. Folk frågade vad det var jag pluggade och efter ett wow kom jantelagen in i bilden och fram klämde jag ett ”asså nää inte så avancerat, man är typ laboratorieassistent”.

Titeln biomedicinsk analytiker blev en skyddad yrkestitel först 1999 och innan dess hette vi laboratorieassistenter. Det har alltid varit en okänd profession och vi kämpar dagligen för att synliggöra den. Inte minst med tanke på den stora bristen inom hälso- och sjukvård. Idag jobbar jag på mikrobiologen i Jönköping och är bland annat metodspecialist för molekylärbiologik diagnostik av luftvägsinfektioner. Det innebär att jag utvecklar DNA- metoder som kan hjälpa läkaren att få en snabb och säker diagnos på patienter med svår lunginflammation. På så sätt kan patienten få rätt behandling och överleva denna livshotande tillstånd. Metoderna vi jobbar med är väldigt känsliga och minsta fel leder till felaktigt svar. Det får bara inte hända. Vi är en ackrediterad verksamhet och jobbar kvalitetssäkert enligt angivna standarder och våra metoder granskas årligen av ett externt organ. Detta är viktigt för att upprätthålla patientsäkerheten i vårt arbete.

Som biomedicinsk analytiker kan man även jobba med forskning. I slutet av året avslutade jag ett forskningsprojekt tillsammans med min handledare som är professor på hälsohögskolan och en läkare på neontalavdelningen i Jönköping. Projektets syfte var att hitta tidiga markörer för att kunna förutspå eller följa upp infektioner hos på nyfödda barn som vårdas på neonatal. Det har varit en del av min magisterexamen som jag snart ska få. Så varför är jag stolt biomedicinsk analytiker? Jo för att jag och mina kollegor i Jönköping och övriga Sverige förfogar över en kunskap som är viktigt för svensk sjukvård. Vi vill vara med och utveckla den tillsammans med andra professioner och vi KAN.

/Maysae Quttineh

Vad väntar bakom hörnet

Vad väntar bakom hörnet?

Sedan barnsben har frågan ”vad ska du bli när du blir stor?” dykt upp i olika former. Första gången den ställdes var man liten och då svarade jag något i stil med en Spice Girl eller isprinsessa. Innan gymnasievalet smög den sig fram och inpå studenten var det dags igen. Vad tror ni folk frågade efter examen?

Jag tyckte det var fantastiskt att höra hur allas planer löd inför framtiden när vi stod där på fotograferingen efter diplomceremonin, men själv kunde jag inte ge lika raka svar. Vet ni vad? jag blev så uppslukad i detta ämne nu att jag var tvungen att ringa min personliga psykolog (mamma) och diskutera. Vad ska det bli av mig nu när jag är stor? Har inte en aning om vad mitt drömyrke är! Samtalet med mamma slutade med att hon inte heller visste vad hon skulle bli men hon sa något annat som fick mig att tänka; Man kanske börjar med en plan och ur den föds en annan plan. Som jag skrivit om i tidigare inlägg så har slumpen och turen också sina roller att spela här i livet. Man ska nog inte förlita sig på de, men kan vara bra att veta att dem finns! ”Ta dig själv som exempel Erica, du ville ju bli utrikesminister när du gick i nian”. Juste… den tanken föddes ur mitt intresse av att resa och se världen. Någon utrikesminister blir jag nog inte, men jag har besökt många länder i alla fall.

12804483_10153508989468660_1097799929_n

Det sista halvåret i plugget funderade jag mycket på vad som ska hända härnäst. Nu i efterhand förstår jag att jag kanske funderade lite för mycket. Man kan inte leva i sin framtid. Tips till er alla studenter! Njut av era sista månader med mecenatkort och bakistorsdagar. ”The after life” kommer lösa sig och ni behöver inte ha en vattentät plan på en gång. Det är mycket som förändras sen när man börjar arbetslivet. Några av mina förändringar är:

  • Inga sovmorgnar
  • Ingen nolla på kontot
  • Godare mat i kylen
  • Inget Akademien på onsdagar…
  • Ingen tyngd på axlarna p.g.a. plugget
  • Ingen tenta period
  • Den heliga helgen!

 

Det tog lite tid att vänja sig vid bl.a. dessa omställningar innan jag fick ork att planera inför framtiden. Onsdagsutgången har bytts ut mot en välförtjänt helg och sovmorgonen har ersatts av mysiga frukostar på jobbet. The after life är inte så dumt ändå men jag har fortfarande inte börjat tänka så värst mycket för vad som ska hända härnäst.

I framtiden när min dotter ringer mig och vill diskutera ”vad vill du bli när du blir stor”-frågan så kommer jag vara beredd! Jag kommer säga att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. När hon frågar hur jag visste att jag ville bli ”vad jag nu kommer bli” så… kommer mitt svar vara så luddigt att det är bäst om hon inte frågar. Shit vad jag känner mig filosofisk nu (Filosof? Hmm…).

 

 

Håll hårt i er guldgruva!

Åtta månader in i arbetslivet och en analys är på sin plats. Man kanske inte behöver vara medlem i MENSA för att förstå att det är skillnad mellan studier och arbetsliv men vissa mjukare faktorer omnämns inte så ofta och dessa tänkte jag kasta ljus på idag!

Min första dag på Axfood SSC var den 8:e juni 2015. Nervös, förväntansfull och ivrig klev jag in i receptionen och frågade om vägen till avdelningen där jag skulle börja jobba. Massa nya människor! Vem ska jag ta i hand med? Vem ska jag heja på? Vad är dresscode? Var äter man lunch… Det var många tankar som hann passera under den lilla promenaden på 15 sekunder. Första mjuka faktorn: Alla har varit nya på jobbet.

Lättnaden sköljde över mig när jag blev varmt välkomnad av mina nya kollegor, sedan började två veckors upplärning av kundprocessen på funktion Logistik-Inköp-Stab. Jag vikarierade för två personer denna sommar och när det började närma sig höst så kände jag i hela kroppen att här vill jag vara kvar! Det var vid denna tidpunkt jag praktiskt skapade mig förståelsen av hur viktigt det är att kunna prata med sina chefer. Jag frågade efter ett möte och högst upp på min agenda var att bli kvar på Axfood! Vilken tur att detta möte ägde rum, för annars hade de inte vetat att jag var tillgänglig för den tjänst som sedan skulle bli ledig. I ärlighetens namn hade jag mycket tur och timing! Men det ingår i arbetlivet. Andra mjuka faktorn: Bra relationer gynnar dig!

12767878_10153494672018660_1977123603_o

Sen dess har jag bytt avdelning två gånger och nu jobbar jag på Funktion Detalj med bekanta namn som Hemköp och Willys. Det jag vill poängtera är att för de flesta jobb krävs en introduktion eller upplärning för att man ska kunna falla in i de rutiner som behövs för ett effektivare arbete. Som ny vill man prestera och visa hur duktigt man är men det är svårt i början. Här är bra kollegor en guldgruva! Jag har varit väldigt bortskämd med just det. Våga fråga dina kollegor! Ingen fråga är för dum. Som nyexaminerad har man mycket baskunskap och grundläggande förståelse men trots detta tar det tid att bli ”varm i kläderna”. Rutiner och processer är företagsunikt och det är tyvärr ingenting man kan studera sig till. Men, det är även det som är så roligt! Ute i arbetslivet kan jobben variera beroende på bransch, organisation, företagskultur osv. Det finns något för alla! Tredje mjuka faktorn: Man är inte världsmästare direkt.

Efter åtta månader och tre upplärningar så börjar nu pusselbitarna falla på plats. Bilden är inte glasklar ännu men klarare blir det! Jag har ju min guldgruva inte mer än en meter ifrån mig dagligen där jag kan ifrågasätta och suga åt mig kunskap. Jag har mött och bemästrat mjuka och hårda faktorer och har nu blivit en del i helheten där jag successivt kan bidra med nytänkande och förbättring. En dag kanske jag också blir en guldgruva!

PS. Idag får ni se de olika jobben och funktionerna på Axfood SSC. Gå in och kika på Instagram @axfoodkoncernen

 

Ha en bra dag!

 

Erica Salonius

Man kan inte veta vad man vill… om man inte lär sig vad man inte vill…?

Ett par visdomens ord i rubriken! Trots dess totalt förvirrade uppbyggnad så måste jag ändå erkänna att jag är rätt nöjd. För är det inte exakt så det är?

Tjejen bakom denna veckas inlägg är Erica Salonius, stockholmare i grunden men kanske snart fullt immigrerad smålänning.  Flyttade till Jönköping som 18 åring och är nu hela fyra år visare.  Till en början hade jag inga planer alls på att stanna kvar i vår vätternnära stad, men efter min utbildning så såg jag faktiskt ingen större anledning att flytta tillbaka igen. ”Det finns fler jobb i Stockholm”. Ja, så långt är jag med, men det är också högre konkurrens om de jobben. Visst händer det att jag saknar mina nära och kära, Stockholmskebaben och citypulsen ibland, men på vissa ställen i stan kan man faktiskt beställa nötkött nu!

Beslutet att plugga ekonomi och International Management kom rätt naturligt för mig. Ett starkt intresse för business och ledarskap växte fram redan under barndomen då jag pallade äpplen och sålde varje frukt för två kronor till min farmor. Sedan fick jag min första affärsidé! Jag bakade äppelpajer istället och kunde då sälja en hel paj för tjugo kronor! Det var rätt tufft att ha en tjuga i fickan som åttaåring då…

Intresset för företagande och det ekonomiska kretsloppet växte starkt under gymnasiet och det kändes helt enkelt rätt att fortsätta på detta spår. Efter studenten ville jag lära mig mer och helt plötsligt var väskorna packade och jag satt i bilen på väg mot ovissheten i min nya stad. Lång historia kort.

Idag jobbar jag på Axfood SSC i Jönköping. Axfood är en av de större aktörerna i Sverige inom dagligvaruhandeln med detaljbolag så som Willys och Hemköp, men även grossistverksamhet och partihandel. Detta är mitt första heltidsjobb och herregud vad jag lärt mig mycket! Om vi bortser från mina arbetsuppgifter (som jag kommer berätta mer om i kommande inlägg) så finns det mycket mer utöver som blivit värdefulla lärdomar. Vikten av att kunna ta till sig kunskap, företagskultur, bra kollegor… Allt detta och mycket mer är minst lika viktigt som arbetsuppgifterna för att du ska trivas och utvecklas!

All erfarenhet är bra erfarenhet. Man måste våga prova sig fram. Tänk att du efter dina studier ska spendera större delen av ditt liv på en arbetsplats. Om jag hade vaknat kl. 06.00 varje dag för att ta mig till ett jobb där jag känner otrevnad så hade nog inte livet varit så muntert. Vardagslivet är viktigt! Våga hitta det du verkligen trivs med.

Genom olika kurser, skolprojekt, grupparbeten, extrajobb och all annan erfarenhet du kan samla, känn efter vad som verkligen intresserade och skapade positiva vibbar. Kanske är du ämnad som florist eller IKEAs nästa VD? Eller så är du en blivande smålänning som jag!

PS. Under denna vecka kan ni även följa mig på Axfoods officiella instagram @axfoodkoncernen där ni får en inblick i mitt arbetsliv!

/ Erica

Flyktinganläggningen läggs ner

Igår kom ett hjärtskärande besked från Norska staten. Precis som flera transitboenden i Sverige och majoriteten av alla akutmottagningar i Norge kommer verksamheten att läggas ner. Något tydligt varför har vi inte fått men i slutändan är det ju ett otillräckligt och dåligt testat system som inte klarar av situationen, det vet man ju. Våra flyktingar skickas till andra boenden runt om i hela Norge och den här sagan är slut.

Man kan tycka att det är bra att de får ta nästa steg,  kanske kommer de till den stad som de senare faktiskt ska bo och integreras i men just nu känns det lite som att släppa iväg sitt barn till första skoldagen. Första skoldagen i en skola de inte vill gå i där det finns mobbare, rasism och alla talar ett främmande språk. Jag googlar några av de boenden de ska till och flera av dem har blivit utsatta för bränder, flera inom den senaste månaden. Jag utgår inte från att de kommer bli värre för dem, men osäkerheten gör ont. Rädsla som finns i både mina och deras ögon. Påklistrat professionell flyktingarbetare som jag ju ändå är försöker jag såklart förmedla hopp och att de har en ljus framtid att vänta men jag tror varenda en ser igenom det. I slutändan är jag ändå bara människa och det jag utsätter mig för här är en känslomässig bergochdalbana utan dess like. Jag kramar de länge, borrar in handen i deras hår och försöker ge så mycket av mig själv jag bara kan. Sen stängs bussdörren och de är borta för alltid.

Vad som nu händer med mig är kittlande osäkert. Jag kan stanna på Nösen och försöka utveckla verksamheten inom turism och yoga men det är i så fall oavlönat tills den verksamheten kommit igång ordentligt. Jag kan åka tillbaka till Sverige och fortsätta söka de oändligt meningslösa tjänster som alla skriker efter ”hungriga säljare med vinnarattityd”. Eller så kan jag kan åka ner till Lesvos och se en annan verklighet av flyktingkrisen, eller kanske satsa på bloggandet på heltid (obs ironi, även om jag är väldigt glad för att mina två tidigare inlägg blivit flitigt delade på facebook så att fler fått en inblick i min och flyktingarnas värld). Oavsett vad jag väljer är jag trots allt arbetslös just nu, men en väldigt viktig insikt om livet rikare.

Jag vet nu att syftet med mitt framtida jobb inte kan vara att tjäna pengar, varken till mig eller företaget jag arbetar för. Missförstå mig rätt, pengar kan vara underbart beroende vad det används till men pengar i sig kan ju inte vara målet. Att över huvud taget jobba utan syfte skrämmer mig. Jag vill göra skillnad, jobba med något riktigt. Aldrig har min egen vinning i karriären, på CVt eller på bankkontot varit så obetydligt, aldrig har mitt ego varit så litet som det varit på Nösen. Att hjälpa måste vara det vackraste man kan göra och jag är så tacksam för att ha insett det.

Marcus Birros favoritsyssla i livet är att gå vilse i Rom med flit och kanske ligger det något i det – att gå vilse för att hitta saker man inte visste fanns är så mycket vackrare än att hitta det man vet finns. Att efter examen gå lite vilse i livet med flit är det mest lärorika man kan utsätta sig för. Livet går vidare för både mig och flyktingarna och Insha’Allah, allt kommer bli bra.

/Niclas Jonsson

Berättelsen om Ali

Redan första dagen här träffade jag Ali. Det busiga, pilemariska leendet jag fick när vi hälsade och han sa ”jei hetter Ali” gick rakt in i hjärtat på mig. Han går faktiskt alltid runt och ler lite smått, är som alla småbarns storebror och alla äldre mäns lillebror, en ständig spjuver som är lite av ett nav i den stora Syriska gruppen. Jag fattade genast tyckte för Ali och vi blev snabbt bra vänner. Han försöker ständigt lära mig arabiska och när något ord faktiskt koms ihåg vill han direkt att jag ska gå runt och säga det till alla hans vänner samtidigt som han som en stolt storebror står och myser i bakgrunden. Vi brukar ofta ligga i soffan i stora vardagsrummet och lyssna på musik tillsammans, ofta något arabisk smörsång med engelsk och arabisk text så att vi båda ska kunna sjunga med, ju smörigare desto bättre. Vi går på yoga tillsammans 2-3 gånger i veckan vilket såklart är väldigt nytt för honom, men han gillar lugnet och sinnesnärvaron säger han, det är lite som att be fast det gör mycket ondare i kroppen. Ali är väldigt troende och vi har därför också pratat om vad som händer efter döden, meningen med religion, varför alla svar finns i koranen och att bli muslim är ett val, inte ett måste. Vi har också diskuterat rädslan för IS där han pekade på sin skänkta kofta från carlings och sa att skulle de se mig nu skulle de döda mig. När vi pratar om riktigt tuffa saker förvrids hans lyckliga leende till ett mer osäkert och mina frågor om kriget och hans familj är känsliga märker jag. Känsliga, men aldrig över gränsen, jag tror han är glad att någon är intresserad, visar medlidande och riktiga känslor. En av de första dagarna uttryckte jag att jag var uppriktigt väldigt ledsen för hans och många andras situation både här och i livet. Att det är orättvist och att de självklart inte förtjänar det. Han kramade mig länge innan han tittade mig i ögonen och sa tack.

Ali

Ali är 22 år och kommer från Hama i Syrien, han har jobbat många år som bonde på familjens olivgård men har de senaste åren utbildad sig inom IT. Livet såg ljust ut, kriget var länge långt ifrån Hama och efter utbildningen fanns det massor av jobb och livet skulle börja ordentligt i hans underbara Syrien. Kanske skulle han och flickvännen ta nästa steg och flytta ihop i samma veva. Men kriget kröp närmare och närmare och så helt plötsligt en dag i oktober tvingades han lämna allt och fly mot Europa. Flickvännen försvann, familjen stannade och Ali satte sig på bussen mot Libanon helt ensam. Han har berättat om den fem timmar långa båtturen över medelhavet som kostade 1000 dollar, kaoset i Grekland och vandringarna genom östeuropa. Jag inser att det är lika konstigt för Ali att åka gummibåt över medelhavet som det skulle vara för mig. I september var han lika lite flykting som jag. I juni, när jag tog examen och han hade ett år kvar på universitetet såg nog våra framtidsplaner ganska lika ut.

Det är fredagskväll och jag ska ta en efterlängtad paus från jobbet och bara kolla på film har jag tänk när Ali knackar på dörren. Han kommer in med en chipspåse och ger till mig, ”I want you to have it, thank you for everything” säger han och går ut igen. Det lilla bidrag de får av staten varje månad räcker inte till mycket, särskilt inte med de norska priserna (en påse chips kostar 35 kronor, ett paket cigaretter 110).

Jag blir närmast patetiskt rörd av gesten, han är så godhjärtad på de allra enklaste sätt. Jag vill verkligen att han ska förstå att jag uppskattar honom så jag skriver ett meddelande på whatsapp. Inom några minuter får jag svar – ”I love you”, jag svarar samma sak tillbaka.

Ali fick två brev i igår, ett från UDI (norska UD) och ett från hans tillförordnade advokat. Båda två förkunnade i väldigt tydlig och byråkratisk manér att eftersom hans fingeravtryck registrerades i Tyskland den 25e oktober kommer han att bli skickad dit och norsk polis kommer att hämta honom vilken dag som helst. Så fort Norge inte längre tvingas betala för hans uppehälle försvinner han direkt, som ett brev som har avsändarens adress skriven så att Norge bara kan skicka tillbaka det utan att någonsin öppna och se vad som var i. När jag knackar på hans rum någon timme senare är väskan redan packad och brevet ligger prydligt längst upp. Han låter mig läsa det samtidigt som vi båda bryter ihop och gråter i varandras famn. Vi säger ingenting på ett långt tag. Jag försöker säga några väl valda positiva ord om Tyskland med sånt vet han redan, det är egentligen inget fel på Tyskland men han gillar verkligen Norge, han har lärt sig norska och är på det absolut mest mänskliga sättet ledsen för att behöva lämna ännu en trygghet och massor utav vänner.

Det jag jobbar med här är på riktigt. Det är riktiga människor, tårar och livsöden jag möter. Här, mitt i stormens öga har jag aldrig varit längre ifrån ord som ”systemkollaps, islamisering, främlingsfientlighet och näthat”. Det här är inte en teoriserad värld byggd på irrationella rädslor och propaganda, det här är så jävla verkligt. Människor som dagligen ringer sina vänner i Syrien, inte för att försöka smuggla de till Norge utan för att de saknar sina vänner, pratar fotboll, vad de åt till mat och hur det är med farmor. Flyktingar är inte aliens med burka och turban som spottar, slåss med kniv och ber till Allah sju gånger om dagen, de är precis som du och jag. Det här jobbet är så fruktansvärt speciellt och allt de upplever upplever vi, med dem och igenom dem. Vilken sjuk resa det här är.

/Niclas Jonsson

Så är det att jobba på en flyktinganläggning i Norge

Sedan tre veckor tillbaka arbetar jag på en akutflyktingmottagning, den sortens boende där de asylsökande stannar kortast. För tillfället bor här 75 stycken asylsökande kvinnor, barn och vuxna, främst från Syrien men också Afghanistan, Irak, Iran samt MMA-fightern Adil från Uzbekistan. Beläget på vackra Nösen fjällhotell, tre timmar nordväst om Oslo, som för ett år sedan köptes upp av min chef Alexander Medin för att göras om till  ett Yoga-retreat.

Alex är en väldigt speciell person. Med en master i Sanskrit och indiska religioner talar han obehindrat hindi med vissa av killarna från Afghanistan, han är en livs levande yogi och har både en egen studio i Oslo, håller i yogalärarutbildningar, gör dokumentärfilmer, har drivit ”Gangster-yoga” i norska fängelser och har dessutom varit norsk mästare i boxning. Utan tidigare erfarenhet av liknande humant arbete eller hotellverksamhet bestämde han sig för  att tillfälligt göra om sitt nystartade yoga-retreat till ett flyktingboende som öppnade i december förra året. Och här hamnade då alltså jag efter att förra sommaren jobbat tillsammans med Alexs son Benjamin och på så vis glidit ända till Norge på en guleböj.

Idag är det onsdag och jag är renhållningschef vilket innebär klassiska gula skurhandskar och städning av hela huset. Dagen börjar dock med frukost klockan 08.00 där det bjuds på norsk gröt med en klick smör på och nybakat bröd med ägg och kaviar. Kaviar har jag tyvärr inte lyckats lura i en enda flykting än men jag tänker mig att jag snart ska börja tvinga istället för att erbjuda så ska det nog bli annorlunda. Att städa huset tar faktiskt inte mer än två-tre timmar så efter det smygar jag ner i yogsalen där Uzbeken Adil huserar och vi möter varandra i ännu en episk pingis-batalj där svensken till slut står som vinnare. Vi får sällskap av Iraniern Said som som tillsammans med sin icke slöjbärande fru har flytt Iran för religiös frihet, vilket är ett mönster för våra Iranska flyktingar. Said är snäppet vassare än Adil på pingis men segersiffrorna skrivs ändå till 21-19 till Niclas J. Runt lunch får man som renhållningschef vara aktiv så att allt är rent och snyggt, är det något flyktingarna är rädda för är det baciller (och spöken, men det är en annan historia). Jag hjälper till med disk, dukning och torkning av golv och helt plötsligt är klockan runt två och det är dags för dagens höjdpunkt – fotboll!

Alex har precis investerat i två minibussar, en fylls med Syrier och en annan med Afghaner. Jag tar plats i Afghan-bussen där tyvärr inte en enda pratar engelska men jag har tur att Iraniern Amir ändå sitter bredvid mig, vi kan prata om hans nya style på skägget och hans tankar inför kvartsfinalen i kvällens schackturnering mot Mohammed från Syrien. Amir är väldigt ödmjuk och tippar förlust.

En gång i veckan har Alex lyckats tjata sig till en tid i en nybyggd fotbollshall en halvtimme från Nösen. Killarna är lyriska över det här, pratar om det hela veckan och tränar nere i yogasalen på kvällarna för att sedan kunna briljera på det norska konstgräset. Under absolut inga omständigheter spelas något annat än Syrier mot Afghaner mot resten. Två av syrierna har faktiskt spelat i syriens u-21 och är, som förväntat, väldigt tekniska och själviska. Afghanerna får stryk direkt av syrierna och vill då hellre spela själva vilket mest innebär långskott och selfies. Då är det vår tur att ta oss an det syriska fotbollsmonstret med självförtroende som en svensk bara kan drömma om. När det ska delas lag efter nationalitet har ju förresten kurderna ett förnämligt frikort och kan välja och vraka lite mellan lagen, ibland är det syriska kurder, ibland bara kurder utan land och ibland vill de vara norrmän. Perfekt för vårt multinationella lag som får in två starka kurdiska krigare som är till stor hjälp i vår 4-1 vinst.

När fotbollen är slut, lagbild och selfies tagna och alla cigaretter är upprökta packar vi in oss bilarna igen för att ta oss till den närmsta staden Fagernes. Där har nämligen Samir, Saoud och Salah från Syrien krängt falafel under eftermiddagen. Falafel som självklart gjorts från grunden på Nösen samma morgon och som de delar ut med sällan skådad stolthet. Falafel-festen äger rum i en mysig källarlokal tillika mötespunkt och cafe för människor med olika sorters rusproblem.  Samir berättar att känslan av att få komma ifrån boendet och träffa människor är underbar och att alla är så trevliga, ”jag älskar norrmän” säger han som vilken självklarhet som helst.

Falefeln följs upp av chokladkräm med vaniljsås och kaffe samt en spontansång av tre av de yngsta syriska killarna.

Klockan 19.30 startar kvartsfinalen i schack där Amir ändå står som vinnare till slut. Semifinal ett är en familjefejd där Samir tämligen enkelt städar av sin 14-åriga son och tar sig till final där han kommer att möta Amir eller mig. Amir som aldrig tidigare slagit mig öppnar urstarkt och ser ut att ta hem slaget men jag reser mig på nio och lyckats med en aning tur att vinna. Med stor publik av både barn, kvinnor personal och flyktingar blir även jag en lätt munsbit för Nösens mästare Samir som kröns till värdig vinnare.

Enligt mitt schema jobbar jag sju timmar om dagen men det suddas ut snabbt, man är alltid på jobbet och styr lite själv över sin tid. Vi lever tillsammans med flyktingarna, ser oss själva som en stor familj och jag stortrivs i denna konstiga och förvånansvärt kärleksfulla norska flyktingbubbla jag lever i.

/Niclas Jonsson

Att nå sina mål och sätta nya

Under den 10 minuter långa promenaden mellan tunnelbanestationen och lägenheten, slår det mig plötsligt. Känslan som insikten för med sig är stark men också rofylld och jag njuter av den korta biten som är kvar av promenaden. Jag tar hissen upp, låser upp dörren och sätter mig vid köksbordet. Min bästa vän, tillika rumskamrat, är hemma och jag berättar för henne vad jag just har kommit att förstå – ”Linda, jag är framme. Den platsen och den stunden som jag planerat, kämpat och drömt om att nå så länge, den är nu”. Och just i samma stund som jag säger det så slås jag av en insikt som lämnar mig än mer berörd. ”Vill du veta en till sak Linda, det här är första gången som framtiden står helt öppen, för allt”.

Som ekonomistudent upplevde jag ofta att det var lite oklart vad jag faktiskt skulle och ville bli. Många, liksom jag själv, väljer nog ekonomi och känner viss tilltro till att ” ekonomi, det är brett, man kan jobba med massor av saker och sen är det alltid bra att ha med sig”. Detta stämmer absolut, men för mig slutade det ändå i en viss oro när jag stod där med sista terminen framför mig, utan någon större erfarenhet, och sedan blev tvungen att ta tag i den där frågan på riktigt. Vid flera tillfällen vet jag att jag och mina vänner kunde diskutera hur skönt det skulle vara, om man gick en mer yrkesinriktad utbildning. Du pluggar till läkare och så blir du läkare, inga större konstigheter. Slippa behöva svar på frågorna kring vad jag ville göra och vilken väg jag skulle gå.

Tro det eller ej, men min stora dröm och ett mål sedan långt tillbaka har varit just att ta en universitetsexamen och skaffa ett jobb. För mig har det varit så sedan högstadiet och sedan dess har jag arbetat för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att nå dit. Min resa mot mina mål har pågått länge, men vad som är viktigt att poängtera är att den har varit långt ifrån spikrak. Jag har ändrat mig, bytt riktning, hamnat fel och börjat om. På gymnasiet byttes natur mot sam, juridik blev till civilekonom som blev till marketing management och trots tankar på att flytta till huvudstaden stannade jag i Linköping som byttes mot Jönköping, en vända till Australien, som ändå blev Stockholm tillslut. Under tiden funderade jag även kring yrke, läsa juridik – bli advokat, läsa civilekonom – jobba med företagande, läsa marknadsföring – jobba med reklam. På byrå? På företag? Stimulera konsumtion? Jobba med hållbara varumärken? Jobba med projekt? Ansvar? Ett meningsfullt syfte? Att fortsätta utvecklas och lära? Som ni ser så har min väg mot målet präglats av att jag ändrat mig, valt fel, flyttat runt och börjat om. Alltid med en, ibland väldigt tyst, röst i bakhuvudet som sagt att jag alltid måste vara sann mot mig själv.

Något som jag nu i efterhand har reflekterat en del kring är att mina mål egentligen var av ganska otydlig karaktär. Jag har inte alltid kunnat svara på frågorna kring vilken utbildning jag ska gå och vad för framtida yrke jag ska ha, och nu i efterhand är jag otroligt glad över just det. Trots den där stressen som jag känt ibland, och speciellt sista terminen när jag stod där och skulle söka jobb och inte visste riktigt vad jag faktiskt ville, så vet jag att otydligheten i mina mål gjorde det möjligt för mig att alltid ha ett öppet sinne för nya intryck och andra möjligheter. Jag har insett att jag älskar att allt inte är förutbestämt och för mig har det varit viktigt att man kan testa, ändra sig och att man faktiskt vågar lyssna på sig själv och inte bryr sig så mycket om andras förväntningar. Att ha ett öppet sinne och vara sann mot mig själv har långt ifrån alltid varit lätt, men för mig har det varit vägen framåt och det har gjort det möjligt att jag idag kan ha ett jobb som jag tidigare inte visste fanns. Jag tänker lite såhär; du kommer antagligen jobba i mer än 40 år. Du har alltså över 40 år på dig att hinna prova på olika saker, ändra dig, göra fel, lära dig och slutligen kanske hamna rätt, för att sedan ändra dig igen.

Idag när jag står här med en öppen framtid för första gången på länge ser jag fram emot att sätta nya mål och jag ska göra mitt bästa för att sätta mål som fortsätter skapa en lika oförutsägbar och innehållsrik mening i mitt liv.

Allt gott, Emma

Så fick jag mitt jobb

Under den hektiska och kaosartade tiden för examensarbetet, bestämde jag och en vän oss för att ta en sistaminutenresa till Alanya för att avnjuta träning, sol och mat i mängder. Vi valde att åka till en femstjärnig och pensionärsvänlig resort, avlägsen från civilisation och fest för att kunna ladda upp batterierna och återvända till skolan med nya krafter. Men OJ vad fel vi hade! Under dagarna varvade vi volleyboll med Mojito och häng på hotellets beach club. På kvällarna avnjöt vi pianospel i loungen med Whiskey Sours för att sedan avrunda på hotellets nattklubb.

Innan jag reste fick jag en intervju i Göteborg hos ett företag som jag länge hade hoppats på. Ett företag, som för det första verkade syssla med väldigt intressanta arbetsuppgifter, men framför allt verkade bestå av ett riktigt härligt gäng. Eftersom flyget landade i Göteborg tänkte jag att det skulle passa utmärkt att ta intervjun i samband med hemresan. Denna tanke uppkom ju naturligtvis innan jag visste att jag skulle hamna på en riktig party-resort. Detta resulterade i att natten till intervjun spenderades på Landvetter flygplats: bakis, sjuk och ”jet-lagged”.

Jag dök upp till intervjun kallsvettig och dödstrött men efteråt kände jag bara att jag var tvungen att få detta jobb. Allt kändes så rätt! Jag var besviken över att jag inte ”varit på topp” under intervjun eftersom jag verkligen kände att jag ville ha det. Denna känsla var bestående under en veckas tid då jag äntligen fick veta att jobbet var mitt. Fråga mig inte hur det gick till men jag var överlycklig!

Jag har nu jobbat på EPG Projektledning i 6 månader och trivs som fisken i vattnet. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det inte ofta man får sitt drömjobb som förstajobb – jag är ett undantag då jag hamnade helt rätt från början. EPG Projektledning är ett utav Västsveriges största och snabbast växande företag inom projektledning och projektorganisation. Vi är konsulter som erbjuder projektledning, främst inom bygg och VVS.

Det bästa med mitt jobb är tempot och variationerna av arbetsuppgifter. Inget projekt är det andra likt och min arbetsroll i projekten varierar väldigt mycket beroende på projektets omfattning och komplexitet. I vissa projekt agerar jag projektledare, i andra kan jag vara byggledare eller projektassistent. På EPG Projektledning har vi en platt organisation där vi arbetar i projektteam och anpassar teamen utefter projekt och efterfrågan för att få bästa projektresultat. Varje dag är en ny utmaning och jag står aldrig still. Mitt arbete är väldigt socialt där mycket tid spenderas på möten av olika slag, avstämningar, arbetsplatsbesök, telefonsamtal med mera. Jag coachas alltså inte bara av mina grymma kollegor utan också utav beställare, entreprenörer, projektörer och byggarbetare – för att nämna några jag spenderar många timmar om dagarna med. Jag älskar det sociala i mitt arbete eftersom man kan ta lärdom av så mycket och så många, både inom yrket men även i största allmänhet.

Något som jag var väldigt tydlig med i mitt personliga brev var kravet på att hamna på en arbetsplats där jag kunde trivas och utvecklas. Det är därför jag idag trivs så bra på EPG Projektledning, eftersom stor vikt läggs på de anställdas välmående och trevnad. Det spelar ingen roll hur grymt jobb jag har, eller hur mycket pengar jag tjänar om jag faktiskt inte älskar mitt jobb eller inte mår bra på min arbetsplats. Jobb för många är bara något man ska ta sig igenom för att få pengar i plånboken, för mig är jobbet min livsstil!

/Diana

Så söker du jobb

Jag beskriver min sista termin på utbildningen som en ”kaotisk harmoni”. Jag avslutade mitt jobb som servitris och mitt ideella arbete på Akademien för att fokusera på examensarbetet. Det var både skönt och jobbigt. Jag fick alldeles för mycket tid över som jag inte visste hur jag skulle hantera. Mycket tid gick åt till att grubbla och analysera allt – vilket var väldigt påfrestande.

Jag hade en grym kompanjon och examensarbetet flöt på, ändå oroade jag mig ständigt för vad som skulle ske efter examen. Något tröstande var det att jag faktiskt inte var ensam. Majoriteten av klasskompisarna hade åkt på en ”examenspsykos” och var konstant stressade över examensarbetet, men speciellt över att få ett jobb efter examen. Det kändes som att hela världen höll på att gå under. Idag skrattar man åt hela situationen och tänker tillbaka på den tiden och undrar varför ingen gav mig en käftsmäll och bad mig att chilla lite. Det är lätt att vara efterklok. Så i detta inlägg tänker jag fokusera på att ge er praktiska tips på hur man kan gå tillväga när man söker jobb som jag hoppas ni kan dra lite nytta av.

Börja i tid
Allt för många börjar för sent med att söka jobb. Tar ni examen i maj så bör ni ha ett CV och personligt brev färdigt innan jul så att ni kan börja söka direkt efter jul. Speciellt om ni söker via rekryteringssidor, där rekryteringsprocessen oftast är väldigt lång, det kan ta flera månader innan man får svar. Dessutom kommer ni ha fullt upp med examensarbetet efter jul och ända fram till examensdagen.

Var inte kräsna
Sök allt ni kan tänka er att arbeta med. Det är väldigt sällan man faktiskt får sitt drömjobb som förstajobb, men det är viktigt att man kommer in på arbetsmarknaden. Blir ni sedan kallade på intervju till ett jobb som vid första ögonkastet kanske inte verkar så lockande – gå ändå! Under intervjun kanske ni ändrar er. Om inget annat så får ni se intervjun som ett tillfälle att lära er vilka frågor som kan tänkas ställas, hur man framställer sig själv på trovärdigast sätt och att få bättre rutin på intervjutillfället. Se det som en övning då varje handling är ett framsteg.

Sök det som ni är kvalificerade för
Jag sökte allt möjligt på rekryteringssidor men fick sällan svar. När jag väl fick ett svar stod det att de valt att gå vidare med någon annan. Jag sadlade om och började sätta mig in ordentligt i jobbannonserna. Jag insåg att jag inte var kvalificerad till många utav de arbetena jag hade sökt innan och slutade söka de jobb där de krävde specialister och många års erfarenhet. Jag lade istället tiden på att nischa mitt personliga brev och min ansökan. Det gick faktiskt mycket bättre – jag fick både svar och tid till intervjuer!

Spontanansökningar
När jag blivit varm i kläderna lade jag helt av med att söka via jobbannonser – alldeles för stort tryck och för litet urval av jobb. Istället började jag leta efter företag jag tyckte var intressanta och som jag kunde tänka mig jobba för. Ibland stod det på deras hemsida att de sökte personal andra gånger inte. Många företag behöver personal men annonserar inte ut det på rekryteringssidor. Det finns även vissa företag som inte ens planerar att anställa mer personal men de kan få upp ögonen för dig genom spontanansökningar. Det var så jag fick mitt nuvarande jobb – mer om detta i nästa inlägg!

Intervjuer
Jag går alltid in med inställningen att vara mig själv. Om ett företag inte tycker om min personlighet har jag absolut ingenting där att göra. Arbetsgivarna vill se Dig på intervjuerna, inte någon annan! Och ärligt talat, vem orkar att låtsas vara en jobbversion av sig själv hela dagarna.

/Diana

Från tryggheten i Trelleborg till tempot i Jönköping

 

Fantasy och Sci-fi är min religion och Tolkien är min Gud. En bokslukare som aldrig läst en självbiografi med den enkla anledningen: jag tycker andras liv är fullständigt ointressant. Om jag någon gång läser en självbiografi så blir det Zlatans – bara för att han är kung. Nu är jag inte Zlatan, men jag hoppas jag kan bidra med lite visdomsord som före detta JU-student och nykomling i arbetslivet.

Lite om mig då: Diana Krstevska heter jag, 22 år, och arbetar som konsult på EPG Projektledning i Göteborg (mer om jobb och hur man söker jobb i nästa inlägg). Mitt konsonantrika efternamn härstammar från Makedonien, landet där mina föräldrar föddes. Föräldrarna flyttade till Sverige som små barn och har bott i Trelleborg i 45 år. Men hur hamnade jag då i Jönköping? Kort och gott, jag ville bort från Skåne och Jönköping erbjöd den utbildningen jag ville plugga – Byggnadsutformning med Arkitektur. Mer fancy än så var det inte, aldrig trodde jag att JU skulle bli det bästa som hänt mig. Jag var 19 år när jag flyttade till Jönköping och fick höra allt möjligt. Standard: ”Ta inte studielån, bo hemma och plugga i Lund istället”. Jag är så glad att jag inte lyssnade och gjorde det JAG ville göra. Med vilja kan man åstadkomma det mesta. Jag är övertygad om att jag hade hoppat av skolan om jag pluggat i Skåne.

Jag insåg ganska snabbt att jag gjort rätt val efter att ha upplevt en av världens bästa inspark. Farten, människorna, spänningen, engagemanget, Akademien – man levde i en lyckobubbla som man aldrig ville skulle ta slut. Jag kunde inte sluta förundras och imponeras av allt det hårda arbete som studenterna lade ner, ideellt för att vi nyinkomlingarna skulle känna oss välkomna. Jag älskade det och beslöt mig snabbt för att söka till HI LIFE – ett utskott på Tekniska högskolan som ideellt arrangerar insparken och andra evenemang.

Utbildningen startade i racerfart och fortsatte i samma takt ända fram tills examensdagen. Jag har tappat räkningen på de sömnlösa nätterna, som istället spenderades på högskolan, där vi pluggade tills både kropp och hjärna skrek av utmattning. Rekordet var 68 timmar i streck utan sömn. Som grädde på moset arbetade jag ideellt på Akademien som Barchef samtidigt som jag var med i HI LIFE. Livet bestod av skola, plugg, planering, möten, jobb och väldigt lite sömn. Timmarna på dygnet räckte aldrig till. Många ifrågasatte hur jag orkade, varför jag ”jobbade gratis”. Mitt svar var enkelt: det finns inga pengar i världen som skulle kunna ersätta det jag fick ut av mitt ideella arbete.

Jag lärde mig mycket på utbildningen som jag har nytta av idag. Men det är mitt ideella arbete som har fått mig att utvecklas och det har tagit mig dit där jag är idag. Först och främst lärde jag mig att hantera stress och leva under press, vilket i sin tur medförde att jag lärde mig planera och prioritera. Jag utmanade mig själv, tvingades lösa problem som jag inte visste att jag kunde lösa, vågade ta risker och jag pressade mig själv. Detta gjorde mig mer självmedveten och jag fick en bättre känsla för ledarskap. Det finns många anledningar till varför ideellt arbete ser bra ut på ditt CV, det är inget ”hitte på”. Det visar att du är en engagerad person, att du vågar utmana dig själv och VILL göra nytta, utan måsten. Det är simpelt: vågar du inte utmana dig själv kommer du aldrig att utvecklas. Man måste våga ta risker, våga testa något nytt och sist men inte minst, man måste våga fatta snabba beslut, det är mina viktigaste visdomsord.

”Skolskjutningen” den 9:e oktober

 

Edvin Dervisic

Den 9 oktober 2015 inträffade en händelse jag aldrig kommer glömma. Det var en vanlig dag i Flagstaff och allt rullade på i vanlig ordning. Studenterna på Northern Arizona University var peppade inför fest på kvällen, och nöjda med soligt väder då plugget kunde kombineras med lite solbränna i början av oktoberhösten. Man kände den positiva energin bland studenterna flöda och det hela var nästan taget från en typisk amerikansk collegefilm. Studenterna promenerade med leenden, skrattade, konverserade och njöt av musiken som pumpades i hörlurarna.  Det var en ’vanlig dag’ för mig, vilket innebar skola på morgonen till 10.50 för fem timmars rast till nästa och sista lektionen för dagen. Jag kunde inte njuta av min rast dock då jag var bunden till biblioteket, midterms närmade sig och den vanliga skolstressen inför tentorna tog fart. Biblioteket var mitt hem två veckor innan midterms och två veckor innan finals, men den stressen kom mot slutet av terminen.

Jag lämnade oftast biblioteket runt midnatt eller lite senare än så, men, idag var jag hungrig och krävde en riktigt flötig burgare. Typical American va? Denny’s var en självklarhet. Den satt riktigt bra.. Jag satt kvar en stund efter den Denny’s burgare och begav mig hemåt. Dagen närma sig slutet för mig, nu var det bara att gå hem och se film med min rumskompis och ha en lugn kväll, sen hade jag planerat Las Vegas tidigt dagen efter, så jag ville få en god sömn. Fyra timmars bilresa i en trång Chrysler Impala med fem killar och noll sovutrymme är inte kul, så jag ville vara klar i huvudet.

Vägen hem passerar jag endast några korridorer och studentlägenheter fram tills jag kom fram till mitt ”studentparadis”, Campus Heights. I Sverige är min absoluta svaghet en snus, så i USA bytte jag till cigg. Inte det smartaste bytet kan jag säga men snuset i USA var bara rent vidrigt, och det kallas ”chew”. Anyway, jag stannar vid en gräsplan och letar efter en blindspot så jag kan se stjärnorna klart, bort från stadsljuset. Eftersom Flagstaff ligger 2,106 meter över havet, såg man himlavalvet på ett klarare sätt. Så jag hittar min blindspot, tar upp min cigg och tänder den och tar ett djupt bloss. Försöker njuta av stjärnorna men inser att musiken jag lyssnar på inte passar. Jag behövde byta, men vilken låt? Det var mellan Ab-Soul ft. Mac Miller – The End Is Near på Youtube eller Kendrick Lamar – HiiiPower på Spotify. Spotify var redan öppet så ni vet vilken låt jag valde. Men jag ångrade mig sen, borde tagit den första.. Jag vet inte, låten är inte dålig men tillfället var bara fel antar jag för den låten. Medan jag söker efter låten ramlar vänstra snäckan ur och plötsligt hör jag eko från ett pistolskott, cirka 40 sekunder efteråt hörde jag ännu ett skott, sedan ännu ett skott, sedan ännu ett skott. Shit. Jag blev helt chockad. Jag tappade cigaretten och sprang raka vägen hem. Några andra internationella studenter hade också hört skotten och skrev det i en gruppchat där vi diskuterade mycket. Alla internationella studenter var med i den gruppen. Det blev hysteri. Notera att nu är klockan efter midnatt, lite efter ett. Det fanns folk ute och festa och det var en galning lös. Turligt nog, så var polisen snabba och grep den unga killen på 18 år, Steven Jones. Men inte innan han skjutit fyra personer. En dog på plats, en på sjukhuset efter och ytterligare två blev skadade.

Dagen efter när vi är på väg mot Las Vegas åker vi förbi platsen där allt skedde. Det var fullt med skåpbilar, olika reportrar, nyhetskanaler och poliser på plats. I media så stod det överallt ”NAU School Shooting”. Men det var inte en elev som gick in i en campusbyggnad, utan Steven Jones var bara en berusad ung kille som hamnade i bråk med tre killar på en förening, fraternity/sorority, vid namn Chi Alpha, men deras föreningshus låg inom campusområdet. Därför skrevs hela tragiska händelsen som en ”School Shooting”. Mina tankar gick åt att hur lätt en person, medborgare i Amerika kan bära ett vapen, och hur enkelt det är att få tag på ett, lagligt som olagligt. Onödigt att två liv kan släckas så snabbt, över en sak som man inte komma överens om, säkert ett missförstånd. I Sverige hade man kanske slagits eller bara gått därifrån. Så förbannat onödigt. Jag kände mig inte speciellt ledsen utan snarare tagen över händelsen och hur lätt allt kan hända. Jag kunde lika gärna varit på samma fest, men jag var ute när det hände och hörde skotten så man kände sig där, på något sätt, på ett konstigt sätt. Det var lite skrämmande och det rådde en oerhört nedstämd stämning på campus. Ingen gick runt lycklig på campus längre.

Lektionerna var som terapi som ledde till politisk debatt om vapenlagar. Många åsikter varje lektion och möjliga lösningar för framtiden. Mina tankar höll jag mest för mig själv, jag ville bara lyssna. Jag tyckte mest synd om allt och alla. Synd att sista utvägen är en pistol. Att två liv förkortades av en ung kille som agerade i ett onyktert tillstånd och även kastar bort sitt liv. Synd att det är så enkelt att införskaffa sig ett vapen. Men mest synd för deras nära och kära. Jag bor inte i ett land där sådant händer ofta, här sker det ytterst sällan något i den här nivån. Vi ska vara tacksamma över våra vapenlagar i Sverige, det är lätt att avfyra ett vapen impulsivt om man går runt med ett vapen.

/Edvin Dervisic

Fem saker som förändras när du går från plugg till jobb och fem saker som är exakt detsamma

Fem saker som förändras när du går från plugg till jobb:

1. Pengarna

Under min tid som student förstod jag aldrig varför folk klagade på att de hade lite pengar. I mitt liv var 9 000 självklart ingen förmögenhet men jag tyckte ändå att det räckte till en ganska bra levnadsstandard. Men ack så fel jag hade. När du börjar jobba och inser vilken lycka pengar kan bringa växer materialisten inom dig. Snabbt.

2. Tröttheten

Förrän du har jobbat heltid har du inte upplevt vad trötthet är, tro mig. Den där känslan av att ha föreläsning klockan 10 en torsdagmorgon går inte ens att mäta med min känsla måndag 16.58.

3. Helgen

Jag har aldrig riktigt förstått mig på folk som prisar helgen. Som student ser tisdag och lördag ganska lika ut och en fredagkväll var en kväll som alla andra. Men som mitt liv ser ut just nu är de där timmarna mellan fredagskvällen och måndagsmorgonen det heligaste jag har.

4. ”Vad gör jag med mitt liv” – ångesten

Jo, jag vet att den är sjukt närvarande som student också. Särskilt när bakfylleångesten knackar på efter insparken. Men när du börjar jobba och inser att det finns folk i vår värld som ägnar sina liv åt att rädda barn som kommer med gummibåtar till Lesbos. Då kan vi snacka om att känna att man inte gör tillräckligt.

5. Umgänget

Det är aldrig ett problem att dra ihop en middag, förfest eller brunch med sina studentpolare. Men lycka till att samla alla dina arbetande vänner på samma plats, samma tid.

…och fem saker som är exakt detsamma:

1.  Maten

Den där Kelda-soppan du alltid slängde i dig lite snabbt innan en föreläsning. Den kommer följa med dig in i arbetslivet. Om inte som matlåda så som middag framför någon trött serie.

2. Framtids(miss)tron

Om det känns som att alla bitar faller på plats för att du får ett drömmigt jobb? Icke. Är det din framtida arbetsplats du oroar dig för när du pluggar så kommer den oron snabbt ersättas av annat valfritt problem.

3. Dina hatobjekt

Hen du stör dig på något enormt på varje föreläsning, fest eller event? Det kommer du fortsätta med även när du lämnat HJ. Dragningkraften är för stark för att du inte ska gå in på sociala medier och tänka passivt aggressiva tankar om den här personen även efter högskolan. Det är okej, alla behöver hata lite ibland.

4. Vart du lägger din tid

När jag pluggade så tänkte jag ofta att det skulle bli skönt att börja jobba eftersom jag skulle vara ledig efter jobbet och slippa plugga. Jag målade upp en bild av att jag skulle lägga min tid på träning, ideellt arbete och kanske skönlitteratur. Men nej, jag tränar, jobbar ideellt och läser skönlitteratur nästan exakt lika lite som när jag var student.

5. Självuppfyllandet
När du pluggar utvecklas du något enormt. Både som person och i din kompetens och det kommer du fortsätta göra i ditt arbetsliv. Allt det där som ger dig någonting kommer följa med och du kommer aldrig stagnera. Bara bli bättre!

Hemligheten bakom att få ett jobb

När jag fick mitt jobb på Sveriges Radio var det många, typ bara snubbar, som berättade för mig vilken otrolig tur jag hade haft.

”Oj, vilken räkmacka att bara glida in på SR”, löd en av kommentarerna som gjorde det ganska uppenbart för mig att ingen av de här människorna förstod hur det kommer sig att du får ett jobb.

För det handlar inte om tur. Det handlar om kompetens.

Jag är precis som de flesta i min ålder. Kan inte dra populärkulturella referenser på en särskilt hög nivå, men har koll på populära karaktärer i diverse Netflix-serier. Matchar med både högt och lågt på Tinder, men vågar sällan boka in en faktisk träff med någon av mina nyfunna vänner. Går ut en del, men har allt mer sällan en slentrianfylla en vanlig måndag.

Är med andra ord varken en framgångsrik bloggare, profil eller ett självutnämnt geni likt Sigge Eklund. Men trots det kan du höra mig berätta om diverse viktiga händelser i allas vår favoritkanal – P3.

Jag började plugga MKV med ganska låga tankar om framtiden. ”Jag kanske hamnar på någon mysig lokalredaktion någonstans. Inte min dröm, men det blir bra”, tänkte jag och lät mig själv glömma framtidsångesten på Akademien varenda onsdag.

Men nära inpå den där tanken hamnade jag på mitt nuvarande jobb och min första dag kändes det som att jag inte hade pluggat överhuvudtaget. Kommentarerna om att jag haft tur spelades upp i mitt huvud och jag började nästan tro att det var just det som hänt. Att jag hade haft en galen tur.

Men tro mig, när nervositeten släpper och det där kaxiga självförtroendet du för en sekund råkat tappa kommer tillbaka inser du att dina lån hos CSN inte är pengar kastade i sjön.

Så både till min egen framtidsmisstro samt alla trötta snubbar som aldrig riktigt trott på min (och förmodligen inte heller andra unga tjejers) kompetens, vill jag bara meddela att det gick rätt bra ändå. Så pass bra att man nästan kan tro att jag faktiskt fått det här jobbet för att jag är kompetent.

Kom ihåg det den dagen du sitter med handsvett på väg till första dagen på nya jobbet: Det finns förmodligen en galet bra anledning till att just du sitter där du sitter. Trots att du, precis som jag, vid en första anblick är exakt som alla andra.

Allt gott! /Olivia

Framtidens egna planer

Fantastiskt, va? Jag har varit volontär för utsatta tjejer, arbetat med barn i Afrika, arbetat extra utöver studierna och varit aktiv i ett studiesocialt utskott. Vissa morgnar har jag sovit två timmar efter vaken nattjour på jobbet, för att sedan gå till skolan och ha seminarium och därefter gå till Akademien och jobba tills vi har städat klart efter stängning. Jag hade den inställningen att om jag inte gick till sängs med smärtor i hela kroppen och huvudvärk av utmattning så hade jag inte gjort ”… det bästa av det jag har – varje dag!”. Det där (förbannade) mantrat som jag delade med mig av i förra inlägget gav mig mycket. Arbeten och andra aktiviteter som jag fyllde min fritid med har gett mig ett spelrum som jag tror är mycket bredare än det jag tycker att vi får genom enbart teoretisk kunskap. Jobbintervjuer som jag har varit på under studietiden har alltid genererat jobb. Jag ville, och lyckades, undvika det ”moment 22” som många vänner jämförde arbetsmarknaden med. För att kunna få ett jobb måste du ha erfarenhet, men för att få erfarenhet måste du ha ett jobb. Visserligen är en högskoleutbildning ett stort steg på vägen till att få ett jobb, men jag skulle inte nöja mig om jag inte fick the jobb.

På något vis översatte jag begreppet lågaffektivt bemötande för att använda även i Botswana där de har engelska som andraspråk. Mina erfarenheter från Sverige genererade i en praktikplats på Kagisano Society Women’s Shelter (KSWS) där jag fick rollen Shelter Interaction Officer. Jag förstår att det inte säger er så mycket, men KSWS är Botswanas första och enda kvinnojour som föddes ur ett flyktingboende för ett tiotal år sedan. Därefter har de utvecklat jouren som endast var ett hemligt boende tidigare, till ett kontor som arbetar med kampanjer och uppmärksammar mäns våld mot kvinnor (och barn) i södra Afrika. Min roll var mycket större än vad jag hade förstått innan jag åkte ner… Jag skulle vara en länk mellan boendet och kontoret och rapportera missförhållanden och komma med förslag på förbättringar. Samtidigt skulle jag arbeta terapeutiskt med barnen på det hemliga boendet. De var traumatiserade efter de fruktansvärda hemskheter de tvingats uppleva, vissa så illa däran att de hade tappat talförmågan. Jag försökte förklara att jag inte hade denna kunskap, samtidigt som jag såg mig själv som en powerkvinna som kunde göra precis vad som helst. Arbetet gick ändå bra, eller helt okej, och jag förvånade mig själv över hur mycket jag lyckades suga upp ur alla timmar vid psykologihyllorna på universitetsbiblioteket i Gaborone. Smällen kom dock strax efter att jag kom tillbaks till Sverige, då jag insåg att jag fullkomligt hade misslyckats med att ”inte ta med sig arbetet hem” som vi otaligt många gånger pratat om under socionomprogrammet. Jag hade tagit med det ända till Sverige.

Eftersom det skulle generera i en hel bloggportal full av inlägg, kommer jag inte skriva mer om Botswana här. Att åka dit var det bästa beslut jag tagit under min studietid. Jag kunde dock inte sluta tänka på de fantastiska små barnhänderna som tvingats torka tårar från sina stora, bruna ögon så många gånger att kroppen inte längre kunde producera fler tårar. Trots att jag levde i ett luftslott i Botswana så var jag emotionellt utmattad när jag kom hem. Den energiska och rastlösa Jasmina var som bortblåst och jag tog mig inte an några extra uppgifter utöver studierna (okej då, jag var studentambassadör, men ändå…). Förutom att glida runt med min bättre hälft tillika fästman (som jag för övrigt haffade på Akademien en höstkväll) i Kroatien sommaren 2015 så arbetade jag om biståndshandläggare/socialkärring i Huskvarna. Trots att jag hade svårt att erkänna det så hade mamma rätt; äldreomsorgen rotade in sig djupt i hjärtat och jag insåg att det här är något jag vill arbeta med åtminstone ett tag efter examen. Jag älskade verkligen att åka på hembesök och prata (och dricka mängder med kaffe) hos mina äldre. Jag älskade jobbet så mycket att jag nästan helt släppte drömmen om att arbeta med barn. Vissa hembesök genererar inte i några större förändringar i deras liv, men glädjen som infinner sig hos mig när jag ser livslusten tändas i deras ögon är obeskrivlig. Visst finns det även äldre som är arga mest hela tiden, men även hos dem finns en charm. De låter mig, en främling, komma hem till dem och ta del av upprörande, intima, känsliga, fruktansvärda, vackra, uppriktiga detaljer om allt möjligt från det första minne de har i livet till det att jag sitter vid deras köksbord.

Strax innan jag fick mitt sista jullov som student, gick jag på en intervju i Göteborg som just biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Jag var så nervös att jag var handlingsförlamad i flera dagar innan dagen då chefen hade utlovat att ge mig ett besked om mitt öde. En timme innan hon ringde, dagen innan julafton, sökte jag ett till jobb lite fort. De månader av lugn som jag hade njutit av efter Botswana fick mig att nästan glömma hur mycket jag kämpade under studietiden. Chefen berättade att jag hade så imponerande erfarenheter, att hon inte hade något alternativ än att fråga om jag vill arbeta hos dem… Jag kunde inte tro mina öron. Jag hade precis fått ett jobb långt innan examen. Ett jobb som jag verkligen ville ha.

Veckan innan min första dag som socialkärring i Göteborg, fick jag två jobb till varav ett var ett gammalt drömjobb. Något jag hade full fokus på en stor del av min studietid. Jag fick möjligheten att arbeta som kurator på en skola i Göteborg, men jag tackade nej. Jag fick det jag ville ha nu och jag var inte stressad, för första gången sedan jag stod vid stoppljusen med Fatboy Slim i öronen tre och ett halvt år tidigare. Något jag insåg i samband med examen, som en del av mig önskar att jag hade insett tidigare, var att varje morgon jag vaknar så är framtiden allt jag ser. Varje dag ger nya möjligheter och allt behöver inte vara planerat för att det ska bli bra. Jag ångrar inte det jag gjorde utöver studierna, framförallt för att jag hade så otroligt jä*la roligt och praktiskt sett gav erfarenheterna mig trots allt en rätt acceptabel ingångslön nu. Däremot önskar jag att jag inte hade stressat så mycket, att jag hade låtit mig själv andas. Att jag körde i högsta växeln under tre års tid kan ha varit roligt just då, men jag känner mig än idag väldigt känslig mot stress. Det är som att min kropp fick sig en intensiv dos under en lång tid och nu har den sagt stopp.

”Fantastiskt va?”, allt jag hann med (jag hoppas ni läser in ironin där). Inte lika fantastiskt att vara helt slutkörd vid 23-års ålder. Jag håller fast vid det jag tror om att kombinera teori med praktik, vilket är mitt största tips – gör det, men i rätt dos! Arbeta på sommarloven eller lite extra under studierna så kommer det bli mycket lättare att få jobb efter examen. Se till att ha kul, försök kombinera det med nytta och framförallt: använd varenda liten erfarenhet utanför studierna i kommande intervjuer, var självsäker. Jag hade tänkt att dessa blogginlägg skulle ha fokus på ER, läsarna. Men min och er nyfunna vänskap kan jag inte avsluta med att ljuga. Eftersom mitt nuvarande arbete innebär att lyssna på människor och vara genuint lyhörd, måste jag erkänna att det har varit skönt att reflektera över min väg till där jag står idag och skriva om ingen annan än mig själv. Med det säger jag tack för mig, hör gärna av er på facebook om ni är förbannade över något jag skrivit eller behöver tips på hur man egentligen får ett montörsarbete på Volvo att verka relevant i en arbetsintervju för att bli skötare.

Working nine to five-ish…

Medlemmarna i Fezztingen arrangerade bland annat lekar under insparken, insparkssittningen och andra sittningar under terminens gång. Var tredje onsdag arbetade vi, i utbyte mot personalkort, på Akademien och försökte se till att de nästintill tvåtusen studenter som ibland kunde tryckas in där hade the time of their lifes. Vi samarbetade med ett annat utskott på Hälsohögskolan, FUSK, med vilka vi bland annat kom fram till att ”para finns” även hos studenter. Tillsammans anordnade vi en bröstcancergala år efter år, som senast jag var engagerad fick ihop över 40 000 kronor. Genom åren har pengahögen bara växt. Dessa pengar går oavkortat till Bröstcancerfonden, tack vare alla som budar på ”Snygg-Henke städar din lägenhet!” eller ”Bröst gjutna i gips av diverse ortopedingenjörer”. Samtidigt som jag hjälpte mina medstudenter att ha the time of their lifes, hade jag detsamma. Att kombinera nytta med nöje var något som jag verkligen trivdes med. Jag kunde inte undgå att längta efter examen, ändock våndades jag av bara tanken.

I min mobil hade jag anteckningen ”Sätt inte livet på paus, gör det bästa av det du har – varje dag!” som en påminnelse. Jag vill påstå att jag följde detta mantra, pauser hade jag inte mycket av. I socionomprogrammet uppmuntras studenterna till reflektion över sin professionella och personliga utveckling. Vid ett tillfälle föreslog min klasskamrat att teoretiska kunskaper inte är lika mycket värda i en värld där allt går att googla. Alla kunde enligt henom bli självlärda inom det mesta och det skolsystem vi har idag skulle på sikt inte vara hållbart. Jag vägrade hålla med utan menade, och menar än, att det krävs att studenten engagerar sig även utanför skolans dörrar och kombinerar teori med praktik för att bli eftertraktad. Under hela min studietid hade jag framtiden i fokus. Som socionomstudent hade jag en vision av att jag skulle förändra samhället och göra mer än vad någon, någonsin gjort för våra medmänniskor. Ja, ni förstår, jag ville på något vis upp till kamp mot alla orättvisor och för att nå så långt som möjligt gjorde jag så mycket som möjligt. Jag förstod att jag behövde samla på mig erfarenheter för att få ett någorlunda arbete efter examen. Skolan har enligt mig alltid varit ett medel genom vilket bland annat psykisk ohälsa kan förebyggas, något som bara ökar bland unga. Jag skulle bli kurator.

Min väg till drömjobbet fick sitt avstamp redan i samband med att jag gick med i Fezztingen. Jag kände mig mäkta oerfaren och blev därför jourtjej på Kvinno- och Tjejjouren i Jönköping. Tillsammans med andra guldklimpar var vi volontärer någon gång i veckan då vi chattade och hade telefonkontakt med unga tjejer som av olika skäl ville ha stöd. Jag gjorde allt för att kunna kombinera den teori jag läste i skolan om hur människor fungerar, med att arbeta med livs levande individer. Inte långt efter det fick jag även mitt första extrajobb på en korttidsenhet för barn. På något oförklarligt sätt lyckades jag övertala enhetschefen att jag minsann hade lärt mig (orimligt) mycket under mitt korta år på programmet för medvetandestudier. Komiskt nog påstod jag att genom mina erfarenheter som cafébiträde och montör på Volvo kunde jag hantera barn med flera diagnoser, bland annat autism och schizofreni. Chefen tvivlade inte och jobbet gick mot alla odds i ljuset av min oerfarenhet jättebra. Jag lärde mig åtminstone att använda begreppet lågaffektivt bemötande som var ett frö jag gärna sådde i alla andra intervjuer eller samtal med chefer jag senare skulle ha. Efter ett tag rann energin ur som sand genom fingrarna och jag provade hur det känns att gå in i väggen, eller som jag sa under min utbytestermin: ”Walk into the wall”…

Jo, en utbytestermin skulle jag hinna med innan jag tappade det helt, men tills dess hann jag bland annat tänka att ett kundtjänstarbete kan utveckla mig som socionom. Det var… kul. Jag provade även högst ofrivilligt på att ha praktik inom mitt mardrömsyrke: biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Biståndshandläggare: smaka på ordet. Bli en ”socialkärring” som arbetar med äldre. ”HAHAHA”, lät jag när mamma sa att en aldrig ska säga aldrig. Men vet ni vad? Tji fick jag, för jag fullkomligt älskade det. Innan jag hann gjuta min kroppsform ordentligt i den där omtalade väggen, släppte jag allt och åkte till Gaborone, Botswana.

Let’s celebrate, baby

Grönt slog över till rött, som ett signalement på att jag var tvungen att byta låt. Livet sa åt mig att jag inte kunde lyssna på Massive Attacks mörka toner en stund som denna. Trots att det var friskt ute efter natten som alldeles nyss övergått till morgon, hade jag på mig min barnsligt tunna skinnjacka. Jag hade köpt den dagen till ära och den fruktansvärda förkylning som ett nattöppet sommarfönster kunde innebära fick inte stoppa mig. I min lilla hemstad hade det i vanlig ordning regnat denna augustinatt, men jag kände på mig att min nya stad hade mer färg att ge. Föregående vecka var vädret sådant att när Västtågets klottrade ruta tog mig förbi åkrarna mellan Falköping och Jönköping var det som att himlen öppnade sig; en del av all lycka. Mitt euforiska jag var medveten om att den lycka jag kände var svårhanterlig. Trots att jag njöt av att vara så otroligt lycklig som i den stunden, nivåer jag sällan uppnått tidigare i livet, var jag tvungen att vara vaksam. Den nervositet jag kände inför att börja ett helt nytt liv var nästan skrämmande. Därför visste jag, sedan en vecka, att jag skulle gå över gatan just här för att komma till Hälsohögskolan. Jag hade redan kollat upp allt, och visste därför även att Högskolan i Jönköping har en av landets bästa insparkar. Rött slog över till grönt mellan Västra Storgatan och Rådhuset. Jag tvingade mina darriga och svaga knän att ta mig över gatan i takt med att Fatboy Slim förklarade att ”I have to celebrate you baby, I have to praise you like I should…”. Okej, let’s celebrate, baby!

Mitt namn är Jasmina Serbic och jag föddes i Bosnien år 1992. Jag växte upp som småstadstjej i ko-täta Falköping, där mamma kunde ropa ”Maten är klaaaar!”, från köksaltanen och jag kunde höra henne var jag än lekte i staden (okej – inte riktigt men…). Tonåren ägnade jag åt att undvika hemstaden genom att snålåka på falska fritidskort mellan Skövde och Håkan Hellström. Under gymnasieåren var jag en glad tjej, men fylld av hormoner och kluven till det mesta i livet, förutom att jag ville studera till socionom i Jönköping. Jag visste det den morgonen när jag tog sällskap med Fatboy Slim till min första insparksdag, och jag hade vetat det sedan högstadiet. Varför just socionom är svårt att svara ärligt på, eftersom mycket har hänt sedan min första tanke vandrade den vägen. I efterhand antar jag att det var en kombination av att jag tyckte om att lyssna när mina vänner berättade om både jobbigt och roligt, och att jag idoliserade en av mammas väninnor som var just socionom.

Året innan den kalla augustimorgonen 2012, studerade jag på Högskolan i Skövde. Socionom ville jag bli, men jag kände mig inte redo för att ansvara för människors liv inom 3,5 korta år. Jag läste medvetandestudier med inriktning neuropsykologi och filosofi, vilket skulle komma att spela roll i mina framtida arbeten. Även i Skövde fick jag möjligheten att njuta av en livlig inspark, där en av mina faddrar sa några ord som satte avtryck i mitt minne. En klasskamrat kommenterade att lekarna under insparken var barnsliga, varpå min fadder förklarade att det är meningen – det är sista gången du verkligen har chansen att vara barnslig, sen ska du ut i det ansvarsfulla arbetslivet. Hans ord ledde till att jag engagerade mig i ett av Hälsohögskolans studiesociala utskott, vilket var ett av de bästa beslut jag tagit i studiesammanhang. Mina två år med utskottet Fezztingen hade sina upp- och nedgångar i tider av ansvar och stress. Framförallt färgade tiden med de som blev min extrafamilj tentor från askgrå till neonrosa och trots stunder av stress gjorde engagemanget på något vis allt mycket lättare. På en hand kunde jag räkna antalet onsdagar som jag missade på studentklubben Akademien mitt första år. Trots att torsdagarna var tunga, gick allt som på räls. Jag gav energi men fick så mycket mer tillbaka, inte bara vänner för livet utan även betydelsefull erfarenhet. Jag skulle komma att engagera mig mycket mer än så, vilket jag berättar mer om i nästa inlägg. Cliffhangeeeeeer! Eller, ah…

Foto: Privat

På väg till en av alla sittningar vi gick på. Här med en liten del av stora Fezzting-skaran.

Robin Kaas: Kommer ifrån något jag aldrig kommer ifrån

Robin Kaas

Hinduer och buddhister brukar, som jag undervisar, tro på en cyklisk tid. Till skillnad från det kristna, muslimska eller judiska sättet att se på livet – en föds, lever och dör – tror österländska traditioner ofta på att livet är ett kretslopp. En föds, lever och dör även där, men inte för att stiga upp till ett paradis, utan för att återfödas till ett nytt liv. På samma sätt fungerar världen; många hinduer tror att världen en gång kommer att förstöras av Shiva för att sedan återskapas av Brahma, och så börjar allt om på nytt.

Även om jag inte själv är varken hindu eller buddhist, eller för den delen kristen, muslim eller jude, så verkar mitt liv på sistone gått i en cykel. Stycket ovan är nämligen delar av det jag just nu undervisar i en gymnasieklass – på gymnasieskolan jag själv tog studenten från för tio och något år sedan. Ungefär hälften av lärarkåren på skolan utgörs av samma människor som fanns där då. Miljön är nästan exakt likadan, borden i cafét är utbytta mot en nyare modell, men inne i klassrummen är det mesta oförändrat.

Att ta studenten, flytta till en ny stad, för att sedan återvända efter mycket om och men är på pappret kanske traumatiskt eller i vissa fall till och med tragiskt. Många har frågat hur det känns, och jag har ännu inte kunnat komma med något riktigt bra svar.

Sanningen, dock efter en ganska kort tid på min nygamla skola, är att det är fantastiskt att se före detta lärare som nya kollegor. Hemvändning är inte något dåligt i sig. Tvärt om fanns det en genuin trygghet i att känna till samhället, skolan, och delar av lärarlaget redan innan jag satte min fot på anställningsintervjun. Väl på plats visade det sig att såväl rektor, som biträdande rektor och den fackliga företrädaren som skulle intervjua mig allihop undervisat olika kurser jag gått. Till en början kände jag en nästan David Lynch-konstig stämning, när dessa stränga pedagoger visade upp sina avslappnade, skämtande och skrattande personligheter. Denna försvann dock kvickt, och istället infann sig en angenäm blandning av något bekant tillsammans med spänningen att träffa nya människor.

Skåpen, klassrummen och korridorerna är desamma som när jag tog studenten, men istället för en tio år yngre kopia av mig själv – med jeansväst och Iron Maiden-t-shirt – och mina vänner befolkas nu dessa lokaler av helt andra människor, och upplever kanske någonting liknande det jag gjorde, fast i sin egen miljö, sin egen uppfattning, sin egen verklighet. Med andra ord finns en dynamik även i miljön som på ett själakrossande vis påminner mig om alltings förgänglighet, men det ger mig också en känsla av hoppfullhet. Världen är inte, och har aldrig varit, något statiskt, tack och lov. Det märks även på en liten gymnasieskola.

Jag skulle inte byta mina år på Jönköping University mot allt smör i Småland, men det är på många sätt skönt att cirkeln åter har slutit sig och börjat om. Jag är tillbaka på en plats jag känner – eller trodde att jag kände, jag har blivit återfödd i en ny skepnad som lärare istället för elev. Fantastiskt nog visade det sig snabbt att hemvändningen innehöll långt många fler nya möten, nya erfarenheter och spännande framtidsutsikter än jag anade.

Var med andra ord inte rädda för att återbesöka platser ni varit på innan. Troligen har både ni och platsen ändrats till ett helt nytt möte.

Robin Kaas

Den bittra sanningen om att söka jobb efter examen

Clara Olsson

Clara Olsson heter jag och min ålder är ännu ett litet tag till 24 år. Jag pluggade tidigare Medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning på Strategisk kommunikation vid Högskolan i Jönköping. Efter tre fartfyllda år som student vid Sveriges (enligt mig) bästa högskola tog jag examen i somras. Avsaknaden av overaller, studentlåtar och kåren skapar nu en väldig tomhet i mitt liv. Just nu bor jag i vår vackra storstad Stockholm och jobbar nu med marknadsföring och försäljning på ett internationellt resebolag.

Att söka jobb efter att ha avslutat sin kandidatutbildning tror jag är något som många ser fram emot. Jag var en av dem. Mitt engagemang var därför oerhört stort till en början. Jag sökte jobb efter jobb och inför varje ansökan la jag ner kärlek och omtanke på det personliga brevet och jag slet hårt med att få till den där twisten som skulle göra att just min ansökan stack ut. Problemet var bara att min ansökan aldrig stack ut, eller vad vet jag, det kanske den gjorde. Men av någon anledning kom jag aldrig framåt. Istället fick jag ta emot de där välskrivna tackmailen där arbetsgivaren ödmjukt förklarade att de valt att gå vidare med andra kandidater. Dessa mail fyllde snart upp min inkorg och varje gång ett nytt trillade in kändes det som ett slag i magen. Ett slag som gång på gång blev hårdare.

Jag valde därför att byta taktik. Dels insåg jag att min vision om att få ett drömjobb direkt efter examen troligen inte var möjlig. Flera av de jobben som jag sökte var jag väldigt underkvalificerad för. Jag saknade flera av de viktiga erfarenheterna och kunskaperna som de efterfrågade i arbetsbeskrivningen. Detta ville jag inte inse till en början men ju mer tiden gick insåg jag att jag måste försöka hitta jobb vars arbetsbeskrivning inte liknar en kortare uppsats.

Nu, efter ungefär 7 månaders intensivt sökande har jag äntligen fått ett jobb. Till sanningen hör att jag till och med fick två, och blev tvungen att göra ett val. I efterhand är jag oerhört glad och tacksam att jag fått promenera på den mest snåriga stigen som jobbdjungeln erbjuder. Det har bidragit till att jag fått med mig ovärderliga erfarenheter och jag har också lärt mig att hantera motgångar. Det jag vill förmedla till er, som snart ska ut i djungeln och kanske promenera på samma snåriga väg, är först och främst att vara realistisk när ni söker jobb. Om jobbansökan efterfrågar flerårig erfarenhet så kanske det inte är värt att lägga ner tid på att ansöka. Hitta istället jobben där de efterfrågar nyexaminerade, alternativt något års jobberfarenhet, för de jobben finns faktiskt.

Men de absolut viktigaste av allt är att aldrig någonsin ge upp. Det må låta klyschigt, men i mitt fall var det de som ledde till att jag i slutändan ändå fick det jobb som jag faktiskt helst ville ha. Hur bra det än går för dina kurskamrater och hur fantastiska jobb de än får, ska du aldrig jämföra dig, utan fokusera istället på dina positiva egenskaper och kunskaper. Och ge dig fan på att du minsann också kan lyckas! För det kommer du att göra!

Fler nyheter

Radio K + Välgörenhet = Sant

Vad Händer i Veckan | 48

Färgglatt på nästa års Spring Inspiration!

Vad händer i veckan? – 47

EN | Mat, skratt och blandade kulturer på Food Safari

pilFood Safari är ett av de absolut mysigaste eventen i Jönköpings studentliv! Du får en chans att lära känna nya människor, äta god mat och uppleva något utöver det vanliga.

EN | Case Competition Electrolux – där kontakter skapas

pilEventet och tävlingen Case Competition, anordnad av JIBS-baserade organisationen Case Academy, besöks på måndag av företaget Electrolux.
Matilda Skogsberg, LOK:s nya ordförande

Säg hej till Matilda Skogsberg, ny ordförande för LOK!

pilLäs om Matildas planer och förhoppningar som ordförande under 2018.

Studenterna som lyfter feministisk kommunikation

pilFeministiska kommunikationsbyrån besöker JU för en lunchföreläsning om sin främsta drivkraft, vikten av att kommunicera feministiskt.

Spring Inspiration går emot ohälsosamma modellideal

pilProjektledarna för 2018-års upplaga av Spring Inspiration berättar om hur arbetet bara har börjat och hur framtiden ser ut för projektet.

Vad vore väl en helg i Köpenhamn….

pilFölj med 32 timmar över bron till ett fantastiskt Köpenhamn fyllt till bredden av pumpor, caféer och shopping!